Hos Putsaren.

I grannbyn var dom precis i färd med att sätta upp det sista av julskyltningen. Hon svängde av till höger och kom in på byns handelsgata. Hon kunde inte låta bli att se sig omkring. Bagaren hade skyltat i sitt fönster med stora kringlor, pepparkakshus och lussekatter. Den ena godsaken såg godare ut än den andra. Skräddaren var just i färd med att hänga upp sin nya klänning, den finaste Lumi någonsin sett, röd var den i siden med vita pärlbroderier. Snickaren skyltade med en underbar snidad bricka i trä, full med krussiduller. I handelsboden hade man hängt upp röda gardiner med en vit spetskant längs kanten och innanför fönstret bredde sig ett enormt sortiment där allt man kunde tänkas behöva fanns.

När hon kommit till slutet av gatan såg hon putsarens hus. Det var ett litet hus, på bottenvåningen hade han sin verkstad och på övervåningen bodde han med sin fru och sina barn. Hon såg fram emot att få komma in i värmen och vila en stund för efter en hel dags vandrande var hon minst sagt trött i fötterna. För att inte tala om hur skönt det skulle bli att reda ut det här stora missförståndet med Diamantstjärnan.


Hon öppnade dörren och steg in. Bakom disken stod Putsaren, han tittade igenom ett stort förstoringsglas på något väldigt litet som han höll i sin hand. Putsaren var en tjock man med vitt skägg och han var klädd i enkla kläder. Över dom bar han ett smutsigt förkläde med en massa småfickor, ur dom stack diverse lappar, trasor och konstiga mackapärer ut. Först när Lumi närmat sig disken märkte Pustaren henne.

"Nämen godkväll! Vad är detta för en liten fröken och vad kan hon tänkas ha på hjärtat?" sa han glatt samtidigt som han la undan förstoringsglaset. "God kväll Herrn" sa hon och neg. "Mitt namn är Lumi, jag är dotterdotter till herr och fru Pyntare i Granmossen. Jag har kommit för att reda ut missförståndet med Diamantstjärnan" sa hon och tittade på Putsaren för att se hans reaktion.

Han stod tyst en sekund, som om han väntade på att hon skulle fortsätta men eftersom hon inte visade något tecken på det sa han "Jag minns dig! Du har varit här hos mig förut. Tyvärr har jag inte sett till Diamantstjärnan." sa han. "Så du har den inte?" frågade hon förvånat. "Kan det vara så att den är försvunnen?" sa han och tittade på henne. "Ja, jag antar det" sa hon samtidigt som en känsla av hopplöshet spred sig i hennes lilla kropp.

Putsaren som varit med om liknande händelser i sina dagar (värdefulla saker har ju en tendens att försvinna då och då) visste precis vad han skulle säga för att väcka hopp i henne. " Se inte så nedstämd ut! Jag vet vem du ska fråga om hjälp" sa han och tittade på henne. Lumis ansikte sken upp. "Som du säkert vet är drakar världsbäst på att hitta försvunna saker och jag råkar veta att det bor en drake inte allt för långt härifrån. Cinnober heter han." sa han. "En drake? Är han inte farlig?" sa hon. "Nja, Cinnober är lite knepig men ni ska nog komma överrens... " sa han.

Efter att ha fått en kopp varm soppa och en ordentlig vägbeskrivning klev Lumi ut från Pusarens verkstad och stängde dörren efter sig. "Vad har jag gett mig in på egentligen? Ska en liten flicka som jag bege mig iväg ensam för att möta en drake?" tänkte hon och fortsatte ut på gatan som nu låg öde framför henne. Hon sköt undan tankarna och bestämde sig för att hon skulle klara detta.