Vägen till grannstaden var inte hemskt lång men såhär vintertid med all snö brukade stigarna suddas ut en aning. Trots att det var skyltat längst vägen fick man ibland gissa sig till vad som var bäst, att gå till vänster om den där stora tallen eller till höger. I värsta fall kunde man falla ner i diket. Än så länge hade det gått bra för Lumi.

Hon tog sig fram på lätta fötter trots den stora ryggsäcken hon hade på ryggen. Morfar hade varit mycket noggrann med att hon skulle ha med sig en filt och ett extra ombyte med kläder. Mormor var minst lika noga med att hon skulle ha med sig ordentligt med mat. "Att resa med en kurrande mage var ingen bra idé" sa hon bestämt.

När hon kommit halvvägs började hennes steg bli något mindre lätta och hon tyckte sig höra sin mage kurra. Först brydde hon sig inte om det, hon var ivrig att komma fram till Putsaren och ordna upp det hela men samtidigt hörde hon sin mormors ord i bakhuvudet. Nu när hon tagit på sig en sådan viktig uppgift var det bäst att sköta den på bästa sätt. Därför stannade hon till vid en snötäckt stubbe.

Hon borstade bort lite snö och satte sig ner. Ur väskan fiskade hon upp sin matsäck som hennes mormor så omsorgsfullt packat ner till henne. Hon började äta på den ena av de två stora smörgåsarna och upptäckte att hennes mormor fyllt dom med Lumis absoluta favoritpålägg plommon- och ingefärssylt.

Hon tittade upp på den klarblå vinterhimlen som reste sig upp över det snötäckta landskapet. Det pirrade till i hennes hjärta och hon kom att tänka på hur mycket hon tyckte om sin Mormor och Morfar, de varmaste och snällaste människorna hon kände, dom två personer som funnits där för henne, alltid. Hennes föräldrar hade lämnat sina kroppar och begett sig iväg på nya äventyr för så länge sedan att hon inte längre kunde minnas dom mer än som två suddiga gestalter. I hennes fantasi log dom alltid mot henne, kramade om henne och pussade henne på kinden. Men varje gång hon öppnade ögonen var dom borta.

Plötsligt märkte hon att någon iaktog henne. Bakom en enbuske satt mycket riktigt ett par ögon och tittade på henne. Den vita varelsen med dom stora ögonen skuttade försiktigt fram till henne. Lumi nöp sig försiktigt i armen för att försäkra sig om att hon inte drömde, fluffbollen som var aningens svår att urskilja i snön stod kvar. Dom delade på det sista av brödet, i tysthet satt dom och mumsade.

Lumi reste sig tillsist för att packa ihop sina saker och när hon var redo för avfärd vände hon sig om för att säga hejdå till sin nya vän. Men på marken fann hon bara några enstaka brödsmulor. Hon tittade sig omkring men fann det helt tyst och stilla. Hon tog på sig ryggsäcken och fortsatte sin färd mot grannbyn.