Kryssande fram och tillbaka med den hårda vinden slitande i seglena for Nejlika över det ofrusna havets öppna vidd. Kapten Leonard såg munter ut och försäkrade barnen om att allt var helt normalt och faktiskt lite lungt såhär års. Skeppet ryckte av och an men när barnen tittade omkring på mannskapen fanns det inga egentliga bevis på panik, barnen gick ner under däck och Lumis hjärta lugnade sig när hon höll om Kuusi. Tillräckligt trötta för att vila lade dom sig i sina bunkar.

Nejlika for över vattnet och när månen sträckte sig över himlen väckte Leonard dom nu sovande barnen. "Seså barn, vi är framme vid Aurums ö." Han ledde barnen upp från kabinen och dom kikade nyfiket över relingen. Det var alldeles tyst, vinden hade avtagit och skeppet låg stilla i en stor spegelblank vik, runtom sträckte sig klippor högt upp bland diset.

Med en liten roddbåt tog sig barnen in mot stranden och upp på öns fasta mark. Med sig hade dom Aasi som med glädje började beta på markens frodiga gräs. Leonard språkade. "Se där borta är inte det en grotta? Om ni går dit vaktar jag Aasi och roddbåten. Trots allt är det ju ni som har ärende hos draken." Lumi nickade och Kuusi ledde dom båda in i en stor grotta. Marken var full av gröna självlysande svampar och man kunde ana att ingen människa någonsin satt sin fot här förr, eller?

Plötsligt såg Kusi fotspår i marken. Barnen följde fotspåren djupare in i grottan och tillslut kunde dom skymta ett flackande sken ännu djupare in. "Välkomna barn" hörde dom plötsligt en röst säga. Kuusi snurrade runt och Lumi fick hjärtat i halsgropen. Bakom dom stod en stor, mycket stor och ganska skräckinjagande drake med vassa tänder och brinnande ögon.